iloveitthemoreisuffer

För när man står ensam kvar är man inte tom. Tvärtom. Det är alltid samma känsla av att ha en hud som täcker alldeles för lite och att snart, snart trasas man sönder. Som att något vaknat till liv inne i huvudet. Lådorna som man försiktigt lagt ner alla fina minnen i med sidenband slängs upp och minnena får vandra fritt, överallt. I läpparna, fingerspetsarna, nyckelbenen, magen. Gråten som inte existerat försöker tränga sig fram bland allt det andra. Som ett försök att få ut allt det onda.